Andörja World record expedition

Admin

Jag fick tre bugningar i spötoppen. Femhundra meter längre ner hade någonting plockat upp mitt bete från botten och simmade iväg med det. Jag hakade fast spöet i bältet och satte mig i position Det var en surrealistisk känsla och Just då kändes det nästan som om jag betraktade situationen utifrån. Det såg idiotiskt ut.

Jag vevade ner i fisken och hoppades att cirkelkroken skulle hitta fäste i håkäringens käkvinkel. Jag kände bara en ökande tyngd. Det var första gången jag fiskade med cirkelkrok och dessutom första gången jag fiskade håkäring så jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Det blev tyngre och tyngre tills det inte gick att veva mer. Jag satt i botten, spöet böjdes ända ned i handtaget och mitt spöbälte drogs åt som en strypsnara kring min mage. Men, så plötsligt började det röra på sig där nere. Det förmodade bottennappet hade vaknat till liv och slog med sitt huvud. Tunga, djupa bugningar fortplantade sig genom spöet. Jag lade i lågväxeln och började sakta tvinga fiskens huvud uppåt. Efter tre vevtag var jag redan trött på det. Efter tre vevtag var det inte roligt längre, bara alldeles för tungt.

Jag är en impulsstyrd person. Jag kan inte riktigt hjälpa det. Så när jag träffade Stefan Vänersand som driver Fiskanorge på en mässa i Karlstad och fick se hans film med en dubbeldrill av håkäringar från Andörja i Norge så var det kört. Jag bestämde mig redan där och då för att jag skulle försöka bända upp en sådan från min kajak. Jag insåg ganska snabbt att den största fisken som tidigare fångats från en kajak vägde 227 kilo och att det faktiskt inte gick att veta om det var fysiskt möjligt att drilla en så tung fisk som en normalstor håkäring skulle innebära från en kajak. Ingen hade gjort det innan så det fanns ingen att fråga. Men jag chansade på att det skulle lösa sig under årets gång så jag bokade fisket och bestämde mig för att ta detaljerna vid senare tillfälle.

Förberedelser
Teoretiskt sett skulle jag klara mig med en förinställd broms på tjugo kilo. Det var ungefär vad de brukade använda sig av från båt. För en som inte vet vad tjugo kilo broms på ett spö innebär så är det inte mycket utan sjukt mycket. Man få knyta fast linan i en sten eller kanske dragkroken på bilen eller liknande och slita i spöet direkt mot rullen för att få ut ens en millimeter lina. Det är tjugo kilos broms, ungefär. Det jag inte visste var om kajaken skulle klara den pressen utan att kantra. Så för att prova det rent teoretiskt så släppte jag ned en tung sten på botten med en trissa som min huvudlina löpte genom. Huvudlinan löpte genom trissan och upp på land där en vän stod med en fjädervåg för att se hur mycket press jag klarade av att lägga. På det sättet fick jag motståndet rakt underifrån som det skulle vara under en faktisk fiskesituation och vi kunde ändå få linan till en våg på land. Vid det första försöket kunde jag med fel utrustning lägga sjutton kilo press. Då gick linan av men jag hade då mer kvar att ge. Jag insåg direkt att jag skulle bli tvungen att ha spöet rakt fram i kajaken. Skulle spöet åka ut åt sidan skulle jag antingen kantra eller dras ut ur kajaken. Med andra ord fick jag träna på att alltid vrida in kajaken innan jag började pumpa ifall fisken skulle rusa i sidled. Skulle jag behöva vända kajaken under drillningen skulle jag låta fiskens tyngd göra det åt mig men aldrig lägga mycket press innan jag hade spöet rakt ovanför kajakens för och dess största flytkraft.

För att ens orka drilla en sådan potentiellt stor fisk så skulle det vara omöjligt att hålla i spöet med bara armstyrka. Det finns en oskriven regel inom kajakfiske som jag inte visste om vid det här tillfället. Man fiskar aldrig fastspänd i sin utrustning. Skälen är egentligen självklara. I en kajak är risken mycket större än i en båt att tappa balansen och dras i vattnet. Om man då sitter fast i en fisk som i värsta fall väger upp till ett ton och dessutom gör allt för att simma ned till botten så fort som möjligt så behöver man inte vara ett geni för att förstå riskerna. Dessutom är vattnet mellan sex och åtta grader varmt vilket ytterligare skulle försämra ens förmåga att exempelvis skära sig loss eller knäppa upp spöbältet. Men om det inte finns något alternativ då? – ja då får man chansa lite.

Utrustning
Det finns inga spön hos någon tillverkar som är gjorda för håkäringfiske från kajak, av någon konstig anledning. Jag behövde ett spö i åttiopundsklassen men det fick inte vara för styvt då styva spön tröttar fisk dåligt från en kajak och stötarna från fisken behöver absorberas av en ganska förlåtande klinga. En bekant till mig i USA erbjöd sig att hjälpa mig ta fram ett lämpligt spö. Han skickade ett meddelande där han uppspelt berättade att han hittat den ultimata klingan. Han hade fått tag i en klinga som användes för att fånga in alligatorer i Florida då det tagit sig in i bebyggda områden. Det lät ju helt klart lovande. Då alligatorer skall fångas på land så kastar de ut en köttbit med en krok i. När sedan krokodilen tar betet så krokar de den och när det väl är gjort gäller det att hålla i. De får inte ge en millimeter lina utan kör ett stenhårt ”hook and hold-fiske” där spöet får absorbera alla stötarna. De hade fångat in alligatorer på över 400 kilo med den klingan vilket mer än väl skulle räcka för även en stor håkäring. Jag behövde även ha en böjd spöbutt eftersom den ger nästan tjugofem procent mer kraft om man drillar stor fisk som exempelvis tonfisk och liknande rakt under sig. För att inte påfrestningen skulle bli för stor på ringarna var jag också tvungen att ha kullagrade ringar så kallade roller guides. Jag behövde också en rulle som klarade lägga tjugo kilo bromsstyrka och höll minst tusen meter lina. Allt som allt så började det bli dyrt och för att snåla in så beställde jag ett billigt spöbälte från ebay. Jag vet att det är ologiskt. Jag sparade inte in särskilt mycket pengar på en detalj som är väldigt viktig men just då kändes det rätt. Konsekvensen blev att spöbältet dels blev som ett strypkoppel kring halsen på en för fet labrador fast i det här fallet kring midjan på en kort tjockis i en kajak. Direkt efter att jag krokat håkäringen så satt bältet i armhålorna istället för i svanken som var tanken men jag sparade åtminstone några hundralappar.

Teoretiskt håkäringfiske från en för liten farkost
Jag hade en teori om att det skulle kunna gå att få upp en så pass stor fisk från en kajak och att det borde gå minst lika snabbt som från en båt. Genom att utnyttja att man sitter i någonting litet kan man hela tiden positionera sig själv rakt ovanför fisken och på det sättet tvinga dess huvud uppåt. Alla fiskar har en inbyggd simrörelse och de kommer ständigt att simma. Om du då kan få deras huvud att aldrig komma under en horisontell linje så kommer de bara kunna röra sig i antingen sidled eller uppåt. Eftersom jag fiskade på över femhundra meters djup så gjorde mängden lina att fiskens rusningar skapade en pendelrörelse som tog bort mycket att pressen upp till mig i kajaken. Simmade fisken hundra meter i sidled med femhundra meter lina ute så kunde jag utnyttja det genom att låta fisken dra mig samtidigt som jag vevade kajaken närmre fisken istället för fisken närmre kajaken. På det sättet minskade hela tiden avståndet mellan mig och fisken. Jag körde med en tvåväxlad rulle och min teori gick ut på att inte ge någon lina om jag inte absolut måste det. Istället skulle fisken få dra kajaken. Jag skulle heller aldrig sluta veva eftersom det var helt livsviktigt att aldrig låta fisken få huvudet neråt för då skulle jag inte kunna stoppa den. Jag planerade alltså att växla ner till lågväxeln och hela tiden tvinga fiskens huvud svagt uppåt för att utnyttja dess simrörelse till att få den att följa efter i huvudets riktning. Teori är en sak, verklighet något helt annat.

Samisk hiphop
Känner du till Murphys lag? Den innebär att allt som möjligtvis kan skita sig kommer att skita sig. Så började resan. Veckan innan det planerade håkäringfisket var jag och fiskade hälleflundra på Söröya. Jag hade med andra ord fiskat hårt i sju dagar och sovit alldeles för lite. Dessutom hade jag gjort mitt bästa för att leva osunt med sena kvällar med berusningsdrycker och god mat. När jag avslutade den resan var jag sliten. Jag skulle vara på Andörja först dagen efter så jag och Il Professore Decker som skulle med på fisket tog in på ett hotell i Alta för att sova ut och äta hotellfrukost. På morgonen startade inte bilen. Jag skulle dessutom hämta en av killarna ifrån Freewater pictures som skulle filma fisket på en bestämd tid på flygplatsen längs vägen. Bilen startade inte. Jag ringde en bärgare som sade att han antagligen kunde komma och få igång den då det var ett signalfel till motorn. Han hade sina knep, sade han. Så vi väntade. Till slut kom så en norsk, korpulent man med spritröd näsa. Han hade en personbil med där det stod någonting om bärgning. Han gick in i min bil, vred på nyckeln och kom ut direkt och sade att bilen inte startade. Den måste till en verkstad. No shit, tänkte jag. Han plockade fram en trasig bogserlina som var max sjuttio centimeter lång med en nyknuten ögla i ena änden. Han drog mig knappt trehundra meter innan han släppte av mig på en verkstad. Femtonhundra norska ville han ha.

På bilverkstaden i Alta sade de att de inte kunde göra någonting på en fredag och om någonting behövde bytas så var det inte ens säkert att de fick delarna förrän sent veckan efter. Det var ju trots allt en av världens nordligaste städer. Skit också. En hyrbil skulle gå lös på över elva tusen norska och då hade de ändå ingen med takräcke och det var ju ganska avgörande att få med sig kajaken.

Vi fick ta ett beslut. Mina svärföräldrar bor i Piteå. Det var en resa på åtta timmar åt fel håll men där fanns en bil. Vi hyrde en bil för ett dygn och körde från Alta, genom Finland tillbaka till Piteå. Väl där åt vi en middag och körde sedan tillbaka mot Alta igen. Från Sverige till Alta måste man köra över Finnmarksvidda. Där finns ingenting. Knappt ens träd. När vi kom till Kautokeino såg vi ett hotell och vi var tvungna att stanna för att sova. Vi var slitna. Väl inne på hotellet var det fest. Samiska ungdomar i traditionella dräkter hade ett riktigt fylleslag. Det var en sjuk syn men som var om möjligt underligare än ett hav av fulla samer var musiken. De spelade samisk hiphop. Självklart skall ju även samerna ha rätt till gangsterrap men det lät ju som om Dogge Doggelito hade snortat Lemmelkaffe, ungefär.

Fisket
Vi kom in på kvällen en dag försenade. Campens ägare Terje Hansen hade skaffat tjugo kilo färska räkor och vi åt plikttroget men det enda jag kunde tänka på var att få göra iordning utrustningen inför dagen efter. Jag knöt på tacklet, provdrog alla knutar och gick och lade mig för att försöka sova något innan det var dags. Vi gick ut i gryningen.

Vi hade släppt ett ankare från båt lite tidigare. Tanken var att jag skulle fiska från en uppankrad kajak och när det nappade skulle jag släppa repet och drilla fisken från kajaken så att jag hela tiden kunde positionera mig över fisken. Det var kallt på morgonen och jag frös. Det kändes så overkligt att sitta över femhundra meters djup och vänta på att någonting förhistoriskt skulle ta mitt bete. Det kändes som om det var en dinosaurie jag fiskade efter.

När solen kom fram så skingrades dimman och det blev varmt och behagligt. Jag lade mig i kajaken och råkade somna stenhårt. Jag hade spöet liggande över magen och linan runt ett finger. Jag kände att det drog men min sömniga hjärna förstod inte vad det var. Plötsligt slet någonting linan ur handen på mig och började gå mot det metalliska ljudet av en knarr. Jag sket nästan ner mig! Det finns många underliga sätt att vakna på men det här tog nog priset. Jag hade nästan panik när jag gjorde mig i ordning. Jag vevade tills jag kände en rejäl tyngd. Det var fisk. Minuten senare klev den bara av. Jag var förkrossad. Historien upprepade sig dessutom två gånger till under dagen. Jag tappade tre håkäringar den första fiskedagen. Om man tar i beaktande att det bara fångas ett femtontal håkäringar per år så inser man direkt att om man tappar tre så är det illa. När vi kom iland möttes vi av katastrofala nyheter. En storm var på väg. Dagen efter skulle bli den sista fiskedagen. Efter det skulle det vara över. Vi var tvungna att ha så lite vind som möjligt och nu skulle det blåsa storm. Jag kände paniken komma krypande. Jag hade nämligen spelat ett lite högt spel. Jag hade en nästan nyfödd dotter hemma i Sverige och den kvinnliga sidan av familjen var inte speciellt nöjd med att jag stuckit ett par veckor till Norge för att fiska hälleflundra och framför allt håkäring från kajak med en fyra veckors dotter hemma. Jag hade dessutom fått ett företag att betala för filmteamet men vem vill betala för en film där man inte fångar någon fisk? Jag kände mig med andra ord lite stressad.

Men, vi hade ytterligare en dag.

Det tar tjugofem minuter att släppa betet till botten och det tar femton minuter att veva upp det för att kolla så att betet är kvar. Första dagen gjorde jag det nio gånger. Det var inte roligt en enda av de gångerna. Ett par av gångerna hade även tacklet trasslat då jag varit för ivrig och släppt för fort. Inför den sista dagens fiske fick ingenting gå fel. Jag hade bytt till en krok som Thor-Eivind fångat flera håkäringar på så jag visste att fick jag ett napp nu så skulle den sitta. Jag släppte betet extremt långsamt och det tog i botten klockan fem på morgonen. Det skulle vara den sista fiskedagen. Klockan tio i sex ringer min telefon. Det var Oscar från Freewater pictures som precis anlänt till campen och undrade vart vi var. Precis då fick jag tre bugningar på spötoppen och linan drogs ut.

  • -Jag har fisk, ta en båt, sade jag till Oscar och tryckte bort honom.

Några minuter senare satt jag med ett maxböjt spö och kände mig som en kaviartub som någon tryckte på på mitten.

Tre gånger under drillningen tog håkäringen lina. Då släppte jag spöet och försökte hålla mig kvar i kajaken. Jag minns inte drillningen. Jag minns bara att det inte var roligt. Det var för tungt. Jag minns krokningen, att den tog lina men det starkaste minnet jag har är då jag såg den första gången ungefär tjugo meter ner i det klara vattnet. Fiskar ser större ut då de är i vattnet och den såg enorm ut. Jag vevade mig till tafsen och landade den enligt IGFA-regeln att om man tar i tafsen så anses fisken landad. Sedan fick de säkra den från båten för att ta längd och omkrets. Håkäringen var 401cm lång och 202cm i omkrets vilket gav en beräknad vikt på 566kg. I och med det så slog den det tidigare världsrekordet för kajakfångad fisk på 227 kilo.

Jag skall aldrig mer fiska håkäring från kajak.

Andörja Adventure AS
Andörja Adventure är en fiscecamp på den nordnorska ön Andörja. Campen drivs av Terje Hansen och de har ett riktigt häftigt havsfiske efter både sej, torsk, hälleflundra samt stora rödspättor och havskatter. Men, det som är allra mest unikt är deras overkligt bra håkäringfiske. På andra platser som exempelvis i Trondheimsfjorden är det inte ovanligt att man inte ens får ett napp under en hel veckas fiske. På Andörja är det längsta de fiskat efter håkäring utan napp 36 timmar och det var första gången de provade fisket utan erfarenhet. Av någon anledning finns vad som troligtvis är världens bästa håkäringfiske just på Andörja och jag kan enbart spekulera i exakt hur mycket håkäring det kan finnas på platsen. Att fisket dessutom bedrivs endast 1km från stugorna gör inte det hela sämre. Fiske på Andörja går att boka genom www.fiskanorge.se

Större chans att fånga håkäring finns helt enkelt inte.

Text Joel Abrahamsson

Related Article

Alla Artiklar

Icross 3000 & 1

Vattnet är alltid grönare (bättre) p …

  • Admin
  • 0
  • 0