0
0
Det började som en jakt på det perfekta kajakfiskespöt. Det slutade som ett projekt där målet var att pressa varje gram, varje komponent och varje designval till sin yttersta gräns. Frågan var enkel: Hur långt går det egentligen att ta ett NED-spö innan kompromisserna börjar slå tillbaka?
Jag skyller en stor del av det här projektet på Youtube. Resten skyller jag på Spöbyggar Freddy.
Efter flera tidigare projekt kring kajakanpassade fiskespön började en ny idé ta form. Från början var ambitionen faktiskt ganska rimlig. Jag ville bygga ett riktigt bra finesse-spö för kajakfiske. Ett spö optimerat för de tekniker jag själv fiskar mest med: NED-rig, Freerig, lättare dropshot och andra presentationer där känslan ofta är skillnaden mellan fisk och bompass.
Men som så ofta när man börjar nörda ner sig i en detalj visade det sig att ribban hela tiden flyttades.
Ju mer jag läste, jämförde, analyserade och diskuterade, desto mindre intresserad blev jag av att bygga ett ”bra” spö. Istället började en betydligt mer intressant fråga ta form.
Hur lätt kunde ett NED-spö egentligen bli utan att förlora funktion? Hur mycket information gick det att få fram om varje komponent ifrågasattes? Och hur stor del av dagens spödesign bygger egentligen på funktion, jämfört med tradition, produktionsekonomi och marknadsanpassning?
Till slut hade projektet vuxit långt bortom den ursprungliga idén. Det handlade inte längre om att bygga ett riktigt bra kajakspö.
Det handlade om att försöka bygga världens lättaste och känsligaste NED-spö.
När premiumspön inte räckte som svar
Under flera år hade jag egentligen redan bedrivit min egen marknadsundersökning. Jag hade känt på och analyserat några av marknadens mest omtalade finesse-spön.
G. Loomis NRX+.
Daiwa Steez AGS.
Megabass Destroyer.
Shimano Poison Adrena.
Raid Gladiator Anti.
Och ett antal andra modeller som av många betraktas som referenser i klassen.
Gemensamt för dem alla är att de är fantastiskt fina spön. Materialen är genomtänkta, komponenterna exklusiva och utvecklingsarbetet bakom dem imponerande. Samtidigt började samma tanke återkomma gång på gång. Hur mycket av konstruktionen är egentligen optimerad för maximal funktion, och hur mycket är anpassad för att fungera för så många fiskare som möjligt?
Det är trots allt verkligheten för alla fabriksspön. De måste fungera med olika rullar, olika kasttekniker, olika kroppstyper och olika preferenser. Ett spö som säljs i tusentals exemplar måste tilltala en bred publik. Jag hade inte det problemet. Jag vill inte sälja en massa spön!
Den största skillnaden mellan det här bygget och ett fabriksspö var därför ganska enkel. Ett fabriksspö måste passa många människor.
Mitt spö behövde bara vara extremt bra på en enda sak nämligen att det ska vara väldigt bra på:
- Lätta beten mellan 1 och 7 gram.
- Passivt abborrfiske.
- NED-rig.
- Slackline-presentationer.
- Maximal informationsöverföring.
När man tar bort kravet på att tilltala alla öppnas helt nya möjligheter. Varje komponent kan väljas utifrån funktion istället för kompromiss. Varje gram kan granskas. Varje detalj kan optimeras för ett specifikt sätt att fiska. Det var den friheten som gjorde projektet möjligt.
Efter många timmar av diskussioner med Freddy lyckades vi till slut destillera hela projektet till tre grundläggande prioriteringar:
Känsla.
Låg vikt.
Rimlig kostnad.
Och i exakt den ordningen.
Känslan kom alltid först. Om en komponent förbättrade informationsöverföringen fick den väga lite mer eller kosta lite mer. Om en komponent däremot sparade vikt men försämrade fiskupplevelsen försvann den direkt ur diskussionen. Det låter enkelt när man säger det. I praktiken visade det sig vara betydligt svårare. När ett gram faktiskt spelar roll
På ett kraftigare gäddspö är några tiondels gram hit eller dit i praktiken ofta betydelselöst. På ett finesse-spö gäller helt andra regler.
När klingan bara väger runt 30-40 gram blir varje komponent en del av ekvationen. Några extra tiondelar längst ut i toppsektionen påverkar återhämtning, balans och hur klingan svarar på små signaler. Plötsligt blev spöringar inte längre bara spöringar. De blev vikt. De blev dämpning. De blev energi. De blev informationsöverföring.
Många timmar tillbringades därför i Freddys verkstad med vågar, komponentlådor och ändlösa diskussioner om detaljer som de allra flesta sportfiskare aldrig kommer att fundera över. Men ju mer vi testade desto tydligare blev en sak: Känsla uppstår nästan aldrig genom en enskild komponent. Den uppstår genom samspelet mellan alla komponenter.
Projektet lärde mig också något annat. Många sportfiskare är närmast besatta av vikt. Jag var uppenbarligen en av dem.
Men ju längre bygget fortskred, desto tydligare blev det att balans ofta är viktigare än totalvikt. Ett spö kan vara ultralätt på vågen men ändå kännas fel i handen.
Samtidigt kan ett något tyngre spö upplevas betydligt lättare om balanspunkten hamnar rätt. Därför byggdes hela projektet runt Shimano Vanford C2000S redan från början. Rullen valdes inte i slutet av processen utan var en del av grundidén från dag ett. Tanken var att skapa ett sammanhängande system där spö och rulle kompletterade varandra perfekt.
Resultatet
När det färdiga spöt slutligen hamnade på vågen stannade siffrorna på 68,48 gram. Klingan är en MHX, 45MM Toray Fiber med Light power och Mod-Fast action och bland det viktigaste en klingvikt på 33gram! Med rulle och lina monterad landade totalvikten på 223,48 gram.
Det var betydligt lägre än den ursprungliga målsättningen och placerade spöt i en viktklass där mycket få NED-spön överhuvudtaget befinner sig.
På många sätt var projektet en fullträff. Balansen blev fantastisk. Ringarna fungerade precis som planerat. Rullfästet gav exakt den direkta kontakt med klingan som jag hade hoppats på.
Men samtidigt blev projektet en påminnelse om en viktig sanning: Ett spö är aldrig bättre än sin klinga.
Ju mer jag fiskade med spöt, desto tydligare blev det att jag var väldigt nöjd med komponenterna men inte helt nöjd med klingan. Det låter kanske märkligt efter allt arbete som lagts ner, men det var precis så det kändes. Klingan var bra. Väldigt bra. Den var lätt, känslig och tekniskt imponerande. För många sportfiskare hade den sannolikt varit nära nog perfekt. Men för min personliga smak arbetade den lite för djupt och lite för mjukt för den typ av NED-fiske som hela projektet kretsade kring. Problemet var att den inte levererade känslan exakt så som jag ville ha den. Jag saknade den där omedelbara, krispiga återkopplingen som gör att man känner skillnaden mellan grus, sten och vegetation utan att egentligen behöva fundera över det.
Jag hade kommit väldigt nära. Men inte hela vägen.
Avslut till en nystart
Jag fick till slut bita i det sura äpplet och inse att det här inte blev särskilt bra. Efter några dagars surande och självrannsakan gick projektet in i nästa fas.
För projektet var långt ifrån avslutat. Tvärtom. Jag var helt enkelt inte nöjd. Komponenterna höll hög klass, men klingan levde inte upp till förväntningarna. Slutsatsen var lika enkel som självklar: Ny klinga!
Att hitta kandidater visade sig vara betydligt enklare än jag hade trott. Ju djupare jag grävde i high-end-segmentet, desto fler intressanta alternativ dök upp. Små amerikanska tillverkare, exklusiva specialserier och avancerade konstruktioner som sällan hittar hela vägen till de europeiska butikshyllorna.
Det verkliga problemet var inte utbudet. Det var priset.
Under större delen av projektet hade jag försökt vara rationell. Varje komponent skulle motivera sin kostnad, och varje investering skulle kunna försvaras med konkret funktion och faktisk prestanda. Men någonstans längs vägen passerade jag en osynlig gräns. Jag hade investerat alldeles för mycket tid, energi och tankekraft för att nöja mig med något som bara var nästan rätt.
Plötsligt handlade det inte längre om pengar.
Nu handlade det om att hitta den rätta klingan.
Kosta vad det kosta ville.
Fullträff
Till slut ledde sökandet mig till USA.
Efter otaliga timmar på forum, tillverkarsidor, Youtube-kanaler och diskussioner med Freddy dök samma namn upp gång på gång:
North Fork Composites X-Ray ISR SJ703.
North Fork Composites grundades av Gary Loomis, mannen bakom de ursprungliga G. Loomis-klingorna, och bland spöbyggare har X-Ray-serien närmast kultstatus. Det som fångade mitt intresse var inte bara specifikationerna, utan filosofin bakom dem. Klingan kombinerade flera av de egenskaper jag letat efter under hela projektet: låg vikt, snabb återhämtning, Extra Fast-action och ett uttalat fokus på känsla och informationsöverföring.
Den är sju fot lång, klassad som Medium Light och väger endast cirka 42,5 gram. Dessutom kan den kortas ned utan att förändra sin grundläggande karaktär, något som passade perfekt för mina tankar kring ett specialiserat kajakspö.
Men det som gjorde att jag fastnade för den var egentligen inte siffrorna. Det var att hela konceptet kretsade kring samma sak som mitt eget projekt: Att minimera allt som inte bidrar till känsla.
Vid det laget hade jag sedan länge passerat punkten där det gick att stoppa projektet. Så jag gjorde det enda rimliga. Jag beställde tre klingor.
För om det här bygget hade lärt mig något så var det att jakten på det perfekta NED-spöt aldrig egentligen handlar om att bli färdig.
Tvärtom. Först nu kändes det som att jakten på det perfekta NED-spöt verkligen hade börjat.
Fortsättning följer…….
