0
0
Del 1 – När det perfekta inte längre räckte
Efter mina tidigare projekt med att ta fram spön anpassade för kajakfiske började en ny idé sakta ta form. Och någonstans längs vägen hade alldeles för mycket tid framför Youtube, kombinerat med alldeles för tätt umgänge med Spöbyggar Freddy, gjort mig… skadad.
Skadad på ett bra sätt.
Det som från början var ett ganska rimligt och sunt mål – att bygga ett riktigt bra kajakfiskespö – började gradvis glida iväg. Inte genom någon dramatisk vändning, utan snarare genom en långsam men konsekvent förskjutning av ribban. Varje gång jag tyckte att jag hade ringat in vad som var viktigast dök det upp ytterligare en dimension. En ny detalj. En ny parameter som gick att optimera.
Till slut räckte det inte längre att bygga det perfekta kajakfiskespöt.
Nu ville jag bygga världens lättaste och känsligaste NED‑spö.
Varför?
Dels för att det är förbannat kul.
Men framför allt för att jag fiskar extremt mycket med NED och finesse, och trots att jag testat, känt på och fiskat med väldigt många riktigt bra spön har jag aldrig hittat något som känts helt rätt. Många spön har varit nära. Ofta runt 90 procent, ibland 95. Men aldrig där läget där man slutar reflektera över spöt och istället bara upplever vad som händer i andra änden av linan.
Det ironiska är att de spön som kommit närmast ofta haft prislappar som klättrat upp mot, och ibland över, 10 000 kronor. Det var där den obekväma frågan dök upp: varför ska det vara så här? Måste ett spö som verkligen är optimerat för finesse kosta en förmögenhet – eller är det så att fabriksspön helt enkelt inte har råd att gå hela vägen? Inte tekniskt, utan kommersiellt.
Jag bygger inte det här spöt för att sälja det eller för att tjäna pengar. Det är inget produktprojekt och ingen affärsidé. Det är ett personligt, tekniskt experiment, drivet av nyfikenhet, frustration över upplevda kompromisser och ett behov av att förstå var känsla faktiskt uppstår – och var den försvinner.
Samtidigt är det viktigt att säga att det här inte handlar om ett ”ego‑spö” som bara kan användas av en enda person. Jag är fullt medveten om att dagens fabriksspön ofta är byggda av mycket bra material och med komponenter i toppklass. Problemet är sällan kvaliteten på delarna. Problemet är bredden i kraven. Ett fabriksspö måste fungera för många olika fiskare, olika rullar, grepp, tekniker och kroppsstorlekar. Det måste kännas rätt direkt, i handen, för de flesta.
Det här projektet går i en annan riktning. Spöt byggs inte för att passa alla – men det är heller inte byggt endast för mig. Det byggs för en tydligt definierad typ av fiske: finesse‑fiske med lätta beten, slackline‑presentation och extremt höga krav på informationsöverföring. För den som fiskar NED, Shaky Head, hover strolling och närliggande tekniker finns det gemensamma behov, oavsett vem som håller i spöt.
Funktion går alltid först. Estetik är viktigt, men är alltid en konsekvens av funktion – aldrig tvärtom.
Den största skillnaden mot hur de flesta fabriksspön tas fram handlar om hur balansen hanteras. I det här bygget är rullen inte något man väljer i efterhand. Den är en integrerad del av systemet från början. Jag väljer rulle först, monterar den tidigt i processen och låter den styra spöets balanspunkt, viktfördelning och ergonomi. Balansen justeras inte i slutet genom extra massa eller kompromisser i handtaget, utan kontrolleras från början med millimeterprecision.
Det här innebär inte att spöt endast fungerar med just den rullen. Det innebär att spöt är byggt utifrån hur ett lätt finesse‑system faktiskt beter sig i handen. För fiskare som använder rullar i samma viktklass och fiskar på liknande sätt ger samma balansfilosofi samma fördelar: mindre trötthet, bättre kontroll och tydligare kontakt med betet.
Kort sagt: det här spöt är inte tänkt att vara väldigt bra för alla.
Det är tänkt att vara extremt bra för rätt typ av fiske – och för alla som fiskar på det sättet.
Rullfästet blir i det här sammanhanget en kritisk komponent. Det ska inte skapa känsla, utan minimera förlust av signaler mellan klinga och hand. Materialval, styvhet, massa och kontaktyta avgör hur mycket information som faktiskt når fiskaren. Samtidigt måste rullfästet vara ergonomiskt fungerande vid långa pass, särskilt i låg belastning och slackline‑fiske.
Där någonstans gick projektet in i ännu en ny fas. Nu handlade det inte längre om att bygga ett spö i största allmänhet, utan om att systematiskt försöka ta fram det ultimata finesse‑spöt – men fortfarande inom ramarna för en rimlig budget.
Med finesse menar jag fortfarande inte ett vagt allroundbegrepp. Inte ett spö som ”funkar okej till lite av varje”. Tvärtom. Det här spöt ska vara optimerat för exakt de tekniker jag faktiskt fiskar med: NED‑rig, finesse‑jigg i intervallet 1–7 gram, lättare dropshot, Neko och Wacky, Shaky Head, hover strolling och slackline‑fiske i allmänhet.
Det ska inte bara fungera.
Det ska kännas löjligt rätt.
Målet är enkelt att formulera men betydligt svårare att genomföra: att bygga världens lättaste och känsligaste NED‑spö.
Hade jag haft obegränsad budget hade resan varit enklare. Då hade det bara varit att välja de dyraste materialen och de mest exklusiva lösningarna. Men det har jag inte, och det är just därför projektet blir intressant på riktigt. Begränsningar tvingar fram tydliga prioriteringar och avslöjar snabbt vad som faktiskt bidrar till funktion – och vad som mest är kosmetik.
Efter mycket funderande, praktiskt testande och en hel del självrannsakan landade jag därför i tre helt avgörande prioriteringar.
Den första, och överlägset viktigaste, är känsla. Allt i projektet underordnas hur mycket och hur tydligt information som tar sig från betet, genom klingan och in i handen. Om resultatet inte överträffar det jag redan fiskat med, då är resten ointressant.
Den andra prioriteringen är låg vikt. Inte vikt till varje pris, men låg vikt där det faktiskt gör skillnad. Inte som siffra i ett datablad, utan som ett verktyg för bättre balans, mindre trötthet och snabbare respons i slackline‑fiske. Målet är att komma under 90gram. Totalt med rulle och spö: under 250gram.
Den tredje prioriteringen är kostnad – eller snarare att projektet inte får springa iväg ekonomiskt utan tydlig motivering. Det här blev väldigt konkret när jag började titta på spöringar. När jag insåg att jag kunde spara 2,4 gram i total ringvikt, men till en kostnad på omkring 2 900 kronor, blev det tydligt var min personliga gräns går. Inte för att viktbesparingen saknar värde, utan för att den står i dålig proportion till vad den faktiskt tillför i praktiskt fiske.
Det är den typen av vägval som definierar hela projektet. Varje gram, varje krona och varje komponent måste motivera sin existens genom funktion – annars åker den bort.
Känslan är fullständigt överordnad allt annat. Jag är ute efter extrem slackline‑känslighet – den information som finns när linan inte är sträckt, när betet faller fritt och linan bara hänger i en lätt båge. Det är ofta exakt där abborrarna hugger, och det är också där de flesta spön tappar bort informationen.
När jag smyger in betet, när slack plötsligt uppstår igen, vill jag känna exakt vad som händer. Inte ana. Inte tolka i efterhand. Utan ha en omedelbar, fysisk upplevelse av vad som sker vid betet.
Spöt måste också vara extremt informativt vid mer passivt fiske. Jag vill kunna skilja sand från grus, grus från sten, sten från lera och känna när betet precis nuddar vegetation istället för att ligga begravt i den. Allt detta ska förmedlas direkt genom klingan, utan att filtreras bort.
Betesvikterna kommer att ligga mellan 1 och 7 gram. Spöt behöver inte kasta långt och det ska inte hantera tyngre beten än omkring 10 gram. Det är inte ett kastspö, utan ett informationsverktyg. Eftersom det ska användas i kajak ser jag en längd runt 7 fot, eller strax under, som optimal, tillsammans med en delning som gör transport och hantering praktisk.
Tankarna kring det här projektet har funnits med länge, men det var först under sportfiskemässan som de verkligen började ta fast form. Där stod vi i Svenska Kajakfiskeklubben i monter precis bredvid Spöbyggar Freddy, och det som började som lösa resonemang utvecklades snabbt till långa, detaljerade samtal. Samtalen rörde sig fritt mellan abborrtekniker, materialval och spöbygge på en nivå där detaljerna faktiskt spelar roll.
När vi diskuterade allt från rullfästens inverkan på signalöverföring till balanspunkt, viktfördelning och känslighet blev det tydligt att vi tänkte på väldigt liknande sätt. Samma typ av kompromisslöshet, samma fokus på funktion före yta och samma irritation över genvägar som inte leder till bättre fiske.
Jag har själv en tydlig hantverkarbakgrund och har stor respekt för den typ av arbete som krävs för att förverkliga en idé på den här nivån. Jag förstår processen, utmaningarna och varför vissa lösningar helt enkelt inte går att fuska fram. Samtidigt är jag fullt medveten om mina egna begränsningar. Jag kan analysera, ifrågasätta och definiera exakt vad jag vill uppnå – men jag kan inte bygga spön på den här nivån själv.
Det är just där Freddy kommer in. Han har kompetensen, erfarenheten och fingertoppskänslan som krävs för att omsätta idéerna till ett faktiskt fungerande spö, utan att kompromissa längs vägen. Kombinationen av mitt behov av extrem funktion och hans förmåga att realisera det i praktiken är det som gör projektet möjligt på riktigt.
Min egen marknadsundersökning hade egentligen pågått i flera år. Jag hade känt, fiskat med och analyserat en rad riktigt fina spön. Till slut beställde jag hem det som många anser vara det perfekta NED‑spöt: Drew’s Ultimate NED Rig Rod från Z‑Man.
Och ja – det är ett fantastiskt spö. Det som verkligen sticker ut är den extremt låga vikten (63,8gram) och det mer eller mindre obefintliga rullfästet, där rullen tejpas direkt på klingan för att spara vikt. Spöt finns i 6’10” och 7’0”, har Light power, Mod‑Fast‑aktion och rekommenderad betesvikt på 1 till 7 gram. Exakt det jag själv hade i huvudet.
Det är byggt för NED, Hover Strolling och slackline‑fiske och marknadsförs med orden: “This rod is built to feel what other rods don’t.”
Och där blev målet ännu tydligare.
Jag vill ta fram ett spö som känner saker som Drew‑spöt inte känner.
Det här är början på den resan.
[…] Har du inte läst föregående artikeln så är den här […]