Bohusläns Havsöringspremiär

Admin

Årets höjdpunkt för oss som bor på västkusten.

“För litteratur är Bohuslän den hemkomnes landskap. Därför kan jag först på gamla dagar beskriva Bohuslän”

Som en halvengagerad bokmal så tiltalar Evert Taubes texter ofta mig. Stycket är ifrån ett av Taubes brev till sin syster märta. Däremot så märks det ganska väl att han inte var någon större sportfiskare, för då lär han ska skrivit ett anorlunda brev till Märta. Själv hade jag skrivit, “För sportfiske är Bohuslän den hemkomnes landskap. Därför kan jag först på gamla dar beskriva Bohuslän”

Hela vintern har vi suttit i våra stugor och bundit flugor, missbrukat Eniros sjökort och beundrat våra nyinköpta fiskespön. Allt i förväntan inför det magiska datumet – Första april.

Jag och min vapendragare Joel Mynzval hade i veckor planerat fisket. Givetvis ganska menlöst eftersom vädret i skärgården ändrar sig snabbt, och fisket med största sannolikhet skulle ändras a lá minute. Men Lördagen den sista mars såg vädret halvt lovande ut.
Kallt och milda busvindar. Den första tanken var att ta bilen ut till en klassisk öringplats utanför Stenungsund, men efter några kvällskaffekoppar så beslöt vi oss för att ta kajakerna ut till en ö och fiska där.

Vi slängde upp 2 Jackson-kajaker på biltaket, blandade pankakssmet och försökte sova för kvällen.

Vi steg upp när mörkret fortfarande höll västkusten hårt. Bitande april-kyla gjorde oss stela in i märgen. Samtidigt som vi lastade av kajakerna och började rigga spön så började man skymta solens första strålar. Dryga sjömilen västerut skymtade vi vår destination.
Väderprognosen såg ut som man kan förvänta sig i april. Mulet, Kallt och några fler meter per sekund än var en väluppfostrad vind borde ha. Vi skumpade ut igenom vågor på 3-4dm, frös av vinden och tinade av paddlingen, och efter dryga kvarten närmade vi oss ön.
Ön i fråga – som ligger ett pampigt stenkast ifrån en klassisk havsöringsplats i trakten är mycket liten. I anslutning till Stenungsön så bildar den ett sund som är strömsatt. Tången lurar i kanterna, räkor inuti och predatorer utanför.
Vår plan var inte att fiska ifrån kajakerna, utan att ha dom som transportmedel emellan våra alfabetiskt ordnade dagsplaner. Vi drog upp skutorna i säkerhet ifrån tidvattnet, och satte på kokkaffet med detsamma.

Området var helt folktomt. Det enda tecken på liv vi såg var ett rådjur som höll oss sällskap på ön, och gav oss ett häftigt skådespel när det sprang igenom decimeterdjupt vatten.

Christian Flodin, CFlodinPhoto

Efter ha producerat, inhalerat och konfiskerat morgonkaffet så gick vi ut i vattnet.
Ni minns när vi äntligen fick öppna första presenten efter julmiddagen? Med överambitiös spänning så slet vi söndet våra föräldrars omsorgsfulla inslagning och upptäckte ett par sockiplast-strumpor som vi definitivt inte ville ha?
Så var det för mig. Första kastet – Hugg! Trodde jag. Den tångruskan måste bannemej hybridiserat med en öring, för det kändes precis som en fisk.

Christian Flodin, CFlodinPhoto

Andra kastet så slapp jag tången. Fick för mig idén att inte kasta in pattegrisen rakt in i tången, utan bredvid istället.
Tredje kastet så gjorde jag ett otomordentligt skitkast. Flugan landade drygt en meter före tafsen, och allt såg ut att bli skatbo. Strippade hem den omsorgsfullt för att inte orsaka mer trassel, och så tog det tvärstopp.
Det var ganska tydligt att det var en fisk, så jag hojtade in håvmannen som kom lufsande genom 1 halvmeters djupt vatten med håven i högsta hugg.  Öringen kom in nära oss ganska snabbt, och vi tänkte det blir en simpel håvning. Öringen verkade inte hålla med, och simmade fram och tillbaka ett bra tag innan vi fick in den i håven. strax över 60cm gav oss en rivstart på Havsöringspremiären, och dagen var redan gjort.

Senare på eftermiddagen så paddlade vi in till land för att möta upp några vänner, och tjöta fiske som man så bör. Och till vår förvåning så var det enbart vi i det angränsande området som lyckats fånga något. Utan kajakerna hade vi gått bomtur som så många andra, och i den stilen kommer vi fortsätta!

Text Henric Appelgren